allankallan

I morse när jag vaknade upp så var jag inte i mitt hus, jag var inte i mitt land och inte i min värld. Jag var I tomtarnas land, hur kom jag dit? Drog de mig hit när jag sov? Jag var ensam och rädd, jag visste inte vad jag skulle göra och jag trodde att jag aldrig skulle komma där ifrån. Då såg jag de små tomtarna komma trippandes genom skogen med matbrickor, de hade gjort frukost till mig. Det var en underlig frukost, någonting som jag aldrig hade ätit förut. Det var också blått och det såg ut som en klump. Det var det godaste som jag någonsin har ätigt. Det såg ut som en klump, en liten blå klump. Men när jag väl bet i den efter att ha samlat mod så märkte jag hur gått det var, jag kunde inte få nog. Med jag fick bara tre klumpar av den blåa ängelsrätten.
- Vad var det jag åt? Sa jag.
- Maten i våran värld sa de.
Jag stannade upp ett tag och jag tänkte, maten i våran värld? Vad ville de ha sagt med det här? De behandlade ju mig som om jag skulle vara en gud och jag kände igen mig lite i deras ansiktsdrag.
Jag gick runt ännu en gång och studerade den blåa och stora skogen. Jag ville gå ut ur skogen för att se resten av deras värld. Men jag var inte helt säker på att skogen någonsin tog slut, gjorde den det?
Helt plötsligt då jag grubblade som mest så hörde jag någon som smög upp bakom mig, när jag skulle vända mig om så kände jag en otrolig smärta av att få ännu en stereo i huvudet. Jag vaknade som vanligt i sängen med huvudvärk och illamående.

Nu sitter jag i stugan igen och tänker över dagen, vad var det blåa som jag åt? Jag vill äta det igen men ändå känns det lite läskigt att äta någonting som man inte vet vad det är. Det var otroligt gott och lättätet. Jag grubblar också över varför att de små tomtarna som jag fortfarande är ganska rädd för, är så extremt snälla mot mig. Vet de vem jag är? Behandlar de mig på ett annat sätt eftersom att jag är större än vad de är?
Återigen blåser jag ut det sista ljuset, godnatt//1888 5 maj