allankallan

I morse när jag vaknade upp så var jag inte i mitt hus, jag var inte i mitt land och inte i min värld. Jag var I tomtarnas land, hur kom jag dit? Drog de mig hit när jag sov? Jag var ensam och rädd, jag visste inte vad jag skulle göra och jag trodde att jag aldrig skulle komma där ifrån. Då såg jag de små tomtarna komma trippandes genom skogen med matbrickor, de hade gjort frukost till mig. Det var en underlig frukost, någonting som jag aldrig hade ätit förut. Det var också blått och det såg ut som en klump. Det var det godaste som jag någonsin har ätigt. Det såg ut som en klump, en liten blå klump. Men när jag väl bet i den efter att ha samlat mod så märkte jag hur gått det var, jag kunde inte få nog. Med jag fick bara tre klumpar av den blåa ängelsrätten.
- Vad var det jag åt? Sa jag.
- Maten i våran värld sa de.
Jag stannade upp ett tag och jag tänkte, maten i våran värld? Vad ville de ha sagt med det här? De behandlade ju mig som om jag skulle vara en gud och jag kände igen mig lite i deras ansiktsdrag.
Jag gick runt ännu en gång och studerade den blåa och stora skogen. Jag ville gå ut ur skogen för att se resten av deras värld. Men jag var inte helt säker på att skogen någonsin tog slut, gjorde den det?
Helt plötsligt då jag grubblade som mest så hörde jag någon som smög upp bakom mig, när jag skulle vända mig om så kände jag en otrolig smärta av att få ännu en stereo i huvudet. Jag vaknade som vanligt i sängen med huvudvärk och illamående.

Nu sitter jag i stugan igen och tänker över dagen, vad var det blåa som jag åt? Jag vill äta det igen men ändå känns det lite läskigt att äta någonting som man inte vet vad det är. Det var otroligt gott och lättätet. Jag grubblar också över varför att de små tomtarna som jag fortfarande är ganska rädd för, är så extremt snälla mot mig. Vet de vem jag är? Behandlar de mig på ett annat sätt eftersom att jag är större än vad de är?
Återigen blåser jag ut det sista ljuset, godnatt//1888 5 maj

I morse när jag vaknade så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle jag åka till skogen? Skulle jag stanna hemma hela dagen och tänka på hur det skulle vara att ha åkt till skogen? Då kom jag på att jag inte visste hur jag skulle ta mig till skogen. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte kontakta dem. Men kanske att de kom till mig? Så sant som det är sagt så såg jag dem trippa in över tröskeln bara två minuter senare. -Kom nu, det är dags. Det var det ända de sa. Sedan blev det svart. Jag vaknade i en skog, men skogen var annorlunda. Det var någonting speciellt med den. Hela skogen var blå! Jag trodde att det hade hänt någonting med mina ögon när det blev svart. -Varför är hela skogen blå? Det var det första som jag sa till dem, men absolut inte det sista. Jag kommer tydlig ihåg att de små tomtarna skarpt luktade frukt, färsk frukt. De svarade med orden, skogen  i våran värld. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag trodde att det var samma värld som den jag bor i. Jag menar, man kan väl inte åka till en annan värld bara sådär? Eller kan man? Hur skulle man ta sig dit så snabbt, hästar är väl inte så snabba och jag såg dem inte komma med någon häst.

Själv har jag ingen häst, men jag skulle bra gärna vilja ha en. I skogen upptäckte jag mycket som jag aldrig hadde sett förut. Det fanns blommor som var stora som träd och träd som var i de minsta blommornas storlek. Hur kommer det sig att allting kan vara tvärtom i den här världen? Jag kunde såklart inte lita helt på de små tomtarna, men hela grejen var ju helt otrolig. Så det skulle ju inte vara så konstigt att tomtarna och de små blå träden var i en annan värld? Eller var det? Hela min värld hade blivigt helt annorlunda. Mina rutiner var helt ur den vanliga banan och jag hade ont i huvudet av allt som hade hänt de senaste dagarna. Helt plötsligt när jag sprang runt i skogen så blev det svart igen, jag vaknade i min säng klockan halv nio, med huvudvärk och ilamående. Det känns bättre nu. Jag undrar om de kommer att hämta mig imorgon också. Vill jag det? Det var ju otroligt att få se en annan värld men samtidigt så är det läskigt, och så är det obehagligt att vakna med huvudvärk och illamående. Nu sitter jag i stugan igen och skriver, imorgon så vet jag inte vad som kommer att hända, men vi får se.//1888 4 maj

Jag blev som sagt bortförd till ett paradis. När jag var där så tog de hand om mig, de serverade drinkar och masserade mina fötter. Var jag deras skapare? Är de från mig? De gav mig också ett pass och sa i en högtalare att jag skulle komma tillbaka imorgon och att de skulle visa mig skogen. Vad var skogen? Jag menar, jag har ju varigt i skogar förut många gånger. Men vad var det som var så specifikt med just den här skogen? Var den förtrollad? Existerande den på riktigt? Jag är nu hemma i min stuga och dricker kaffe, varm kaffe. Det är lite skum i mitten. Jag lärde mig att göra sådant kaffe på högskolan i Lund då jag studerade. Nu sitter jag och tänker på morgondagen, vad kommer att hända? Ska jag verkligen dit? Vågar jag? Det vet ingen förutom jag. Utsikten från mitt fönster är otroligt. Man ser en liten men enligt ryckten extremt djup sjö, en liten åker bortom fjärran och ett berg åt nordväst. Ni vet, en såndär miljö där det skulle passa med en lövskog och fjordar. Jag bor ensam. Det tar mig en timme att åka till närmsta kontakt med omvärlden, en affär. Den är inte så jättestor men där finns allting som jag behöver...

Jag har inga vänner, det har jag aldrig haft. Men jag pratar med mina kusiner då och då. Det är bortsett från butiksägaren i affären en timme här ifrån de ända jag känner. Jag är vad de kallar en ensam man, vissa som ser mig i affären brukar säga att den mannen, han passar precis in i låten ¨Eleanor Rigby¨. Då brukar jag ta väldigt illa upp. Men jag själv tycker att jag lever ett lyckligt och lungt liv. Så jag är nöjd. Jag undrar om någon någonsin kommer att hitta de här papprerna som jag skriver på, nästan ingen vet vem jag är, och framför allt så vet ingen att jag uppfan en sak som jag kallar kamera. Kommer någon någonsin att hitta de här papprerna eller min kamera, eller skisserna över dem. Nu blåser jag ut det sista ljuset, jag kommer att skriva mer imorgon. // 1888 3 maj

I morse när jag vaknade så såg jag dem igen, de var många. Jag skulle tro 150 st. De bärde iväg mig till ett land som var ett paradis, och det är här sagan börjar.

Jag vågar inte gå ut ur detta hus som jag kallar hem! Jag är bara otroligt rädd och jag vet inte vad jag ska göra! de försöker döda mig med en stereo, en stereo! det var ju min idé! Hjälp mig.... Snälla. Det spelar ingen roll vem eller hur, bara hjälp mig. Snälla! Jag är rädd, men är jag inte ensam?

Jag har inte blivit med barn, jag har blivit fångst. Nedrans!

Vad vill de? Jag vet inte vad de vill men jag gissar på döda. Igår kväll försökte de faktiskt döda mig, de tog min idé med stereon ni vet. Jag lyckades filma dem.

Så här blev det, tror ni mig nu. VA?! Sluta!

Jag ser saker, små tomtar som smyger. Jag vet inte vad jag ska göra men de måste dö. Jag plannerar att smälla dem med en stereo. Musik är den bästa plågan när det gäller död. Tomtarna är inte ens fina eller snälla, det är bara jag som ser dem och jag vet inte vad jag ska göra. Är jag galen? Om du vet någonting så kan du kommentera nedan. Jag är rädd, men är jag inte ensam?! D: