allankallan

Jag blev som sagt bortförd till ett paradis. När jag var där så tog de hand om mig, de serverade drinkar och masserade mina fötter. Var jag deras skapare? Är de från mig? De gav mig också ett pass och sa i en högtalare att jag skulle komma tillbaka imorgon och att de skulle visa mig skogen. Vad var skogen? Jag menar, jag har ju varigt i skogar förut många gånger. Men vad var det som var så specifikt med just den här skogen? Var den förtrollad? Existerande den på riktigt? Jag är nu hemma i min stuga och dricker kaffe, varm kaffe. Det är lite skum i mitten. Jag lärde mig att göra sådant kaffe på högskolan i Lund då jag studerade. Nu sitter jag och tänker på morgondagen, vad kommer att hända? Ska jag verkligen dit? Vågar jag? Det vet ingen förutom jag. Utsikten från mitt fönster är otroligt. Man ser en liten men enligt ryckten extremt djup sjö, en liten åker bortom fjärran och ett berg åt nordväst. Ni vet, en såndär miljö där det skulle passa med en lövskog och fjordar. Jag bor ensam. Det tar mig en timme att åka till närmsta kontakt med omvärlden, en affär. Den är inte så jättestor men där finns allting som jag behöver...

Jag har inga vänner, det har jag aldrig haft. Men jag pratar med mina kusiner då och då. Det är bortsett från butiksägaren i affären en timme här ifrån de ända jag känner. Jag är vad de kallar en ensam man, vissa som ser mig i affären brukar säga att den mannen, han passar precis in i låten ¨Eleanor Rigby¨. Då brukar jag ta väldigt illa upp. Men jag själv tycker att jag lever ett lyckligt och lungt liv. Så jag är nöjd. Jag undrar om någon någonsin kommer att hitta de här papprerna som jag skriver på, nästan ingen vet vem jag är, och framför allt så vet ingen att jag uppfan en sak som jag kallar kamera. Kommer någon någonsin att hitta de här papprerna eller min kamera, eller skisserna över dem. Nu blåser jag ut det sista ljuset, jag kommer att skriva mer imorgon. // 1888 3 maj